*

Redd Barna Våre
7 juni 2006


Omhändertagna barn bara en bricka i spelet

Av Siv Westerberg, jur. kand., med. lic


*****
Artikkelen har tidligere vært publisert i Brännpunkt, Svenska Dagbladet, den 7 august 1990. Den finnes også på NKMRs nettsted.

Det er gått 16 år siden artikkelen først ble publisert, uten at barneverns-geskjeften i det hele tatt har forandret seg til det bedre i Norden. Tvert imot intensiverer myndighetene på alle plan sin hyperaktivitet til gode for fosterpersoner og til skade for biologisk familie.

*****


I en Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet den 11 juli 1990, "Barn som blir tvångshämtade offras för de vuxnas skull", ges en skev och snedvriden framställining av problemen kring tvångsomhändertagande av barn och den senare återföreningen med de biologiska föräldrarna. Jag ser mig därför föranlåten att svara på artikeln.

I talrika fall har jag varit och är juridiskt ombud för familjer vilkas barn tvångsomhändertagits av socialmyndigheterna och placerats i fosterhem. Eller "familjehem", som socialmyndigheterna numera föredrar att säga i ett klumpigt försök att skyla över vad det hela handlar om.

Bland annat är jag ombud för makarna Gun och Stig Olsson, vilkas tre barn tvångsomhändertagits och där socialmyndigheterna som grund för ingripandet bland annat angav att barnen hade smutsiga fötter när de lekte utomhus och att mamman höll nappflaskan snett när hon matade sin baby!!! Detta fall väckte uppmärksamhet över hela världen, när makarna Olsson och jag förde det ända till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Men mer om detta fall senare i artikeln.


Snedvridet

Genom mitt arbete med alla dessa fall har jag fått en djup inblick i mekanismerna bakom tvångsomhändertaganden av barn i Sverige, och därför reagerar jag starkt på den snedvridna framställningen av problemen som ges i Bexelius och Hedqvists artikel. För det första är det i det så kallade Värmdöfallet så att den tidigare tvångsomhändertagna flickan vid ett besök i det före detta familjehemmet med familjehemsföräldrarnas medgivande stannade kvar där och därför måste polishämtas. Hade nu familjehemsföräldrarna i stället övertalat flickan att fara tillbaka till den biologiska modern med löftet att flickan snart återigen skulle få komma på besök i det före detta familjehemmet (dessa besök hade ju den biologiska modern tydligen aldrig motsatt sig), hade det aldrig behövts någon polishämtning. I detta fall var alltså familjehemsföräldrarna skuld till att det måste bli polishämtning.

Nu verkar det av artikeln som om det vore familjehemsföräldrarnas och fosterbarnets starka känslor för och kärlek till varandra som driver familjehemsföräldrarna till att kämpa mot att barnet återförenas med sina biologiska föräldrar. Men om saken vore så enkel, kunde i de flesta fall problemen utan vidare lösas genom en frikostigt tilltagen umgängesrätt för de före detta familjehemsföräldrarna. Det är min erfarenhet att de biologiska föräldrarna mycket sällan har något emot ett sådant umgänge, utan tvärtom ser det som en tillgång att barnet har en extrafamiIj. Men det är i verkligheten mestadels inte alls starka känslor för barnet som driver familjehemsföräldrarna att handla som de gör, utan i stället är drivkraften krassa ekonomiska intressen.


Ekonomisk vinning

Familjehemsföräldrarna får numera en ekonomisk ersättning som ej sällan ligger på mellan fem tusen och tio tusen kronor per barn och månad, till stor del skattefritt. Är barnet handikappat eller har något annat problem, som inte alls behöver vara särskilt stort, kan ersättningen lätt bli den dubbla, alltså upp till 15 000 - 20 000 kronor per barn och månad. Detta har lett till att en stor del av de familjehemsföräldrar som nu finns har tagit fosterbarn enbart för ekonomisk vinning. De har byggt upp hela sin ekonomi och hela sin höga levnadsstandard på fosterbarnsersättningen, köpt dyra lyxvillor, ridhästar etc. Därför är familjehemsföräldrarna angelägna om att barnet skall vara kvar hos dem i många år och råkar i panik när det blir tal om att barnet skall återförenas med sina biologiska föräldrar. Och så börjar familjehemsföräldrarna hänsynslöst använda barnet som en bricka i spelet om att få behålla de bekväma och goda inkomsterna från fosterhemsvården. Familjehemsföräldrarna börjar systematiskt inför barnet tala illa om de biologiska föräldrarna, berättar för barnet om allt hemskt som kommer att hända det om det flyttar hem och så vidare. Slutligen hjärntvättas barnet till att självt säga att det vill vara kvar i familjehemmet.


Barn klarsynta

Men nu är ju barn rätt så klarsynta, så skulle nu barnet få tillfälle att verkligen lära känna sina biologiska foräldrar, så skulle barnet snart märka skillnaden mellan de på ekonomisk vinning inriktade familjehemsföräldrarnas omsörger och de biologiska föräldrarnas naturliga kärlek till sitt barn. Då skulle barnet inte låta sig manipuleras på detta sätt. Därför gör vanligtvis familjehemsföräldrarna allt för att barnet över huvud taget inte skall få tillfälle att lära känna sina biologiska föräldrar och får i dessa strävanden i allmänhet socialmyndigheternas fulla stöd.

Den umgängesrätt som tilldelas de biologiska föräldrarna brukar ofta vara två timmar en gång var tredje månad, och umgänget skall ske under övervakning av familjehemsföräldrarna. Man kan ju jämföra detta med domstolarnas praxis för umgängesrätten for skilsmässobarn, som brukar vara vartannat veckoslut från fredag kväll till söndag kväll, en månad på sommaren och varannan storhelg. Ingen domare i målen om umgänget med skilsmässobarnen skulle komma på den befängda idén att föreskriva att motparten skall vara närvarande när umgänget sker. Skulle familjehemsplacerade barn få sama umgängesrätt med sina biologiska föräldrar som skilsmässobarn har skulle det nästan aldrig uppstå några problem när barnet skall återflytta till sina biologiska föräldrar. De problem som nu är vanliga och som kan leda till att barnet måste polishämtas är helt på konstgjord väg uppbyggda av penninggiriga familjehemsföräldrar, uppbackade av socialmyndigheterna.


Strider mot svensk lag

För övrigt handlar socialmyndigheterna därvid i strid mot svensk lag. I förarbeterna till den lag som reglerar tvångsomhändertagande av barn står det uttryckligt att familjehemsplacering skall ske med sikte på att barnet senare skall återförenas med sina biologiska föräldrar, och att socialmyndigheterna är skyldiga att tillse att barnet får uppehålla kontakten med sina biologiska föräldrar. Socialmyndigheternas handlande står också i strid med Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Sverige har förpliktat sig att respektera domar som fälls av Europadomstolen i Strasbourg. Europadomstolen har i domen i Olssonmålet klart uttalat att ett familjehemsplacerat barn skall ha så mycket kontakt med sina biologiska föräldrar för att verkliga familjeband kan uppstå mellan biologiska föräldrar och barn.

Men trots detta fortsätter svenska socialmyndigheter på samma sätt som förut och hindrar och saboterar kontakterna mellan biologiska föräldrar och barn. Ja, än värre, i Olssonfallet som domen gällde, hålls två år efter domen i Strasbourg de två yngsta barnen fortfarande kvar i olika familjehem i Norrland. Makarna Olsson har fortfarande inte ens fått ha barnen, nu 11 och 13 år gamla, på ett enda obevakat besök i sitt hem!


Obstruktion

Olssonfallet skall därför inom kort för andra gången tas upp till behandling i Europakommissionen för de manskliga rättigheterna, och svenska staten torde då inte bara få stå till svars för att den fortsätter att kränka familjen Olssons mänskliga rättigheter utan torde också få stå till svars för att ha obstruerat mot Europadomstolens dom.

Men problemen kring familjehemsplacerade barn har också en annan sida. Av de åtskilliga tusentals barn som i dag är tvångsomhändertagna och tvangsplacerade i familjehem finns det enligt min åsikt och erfarenhet endast i cirka tio procent av fallen reella grunder för tvångsomhändertagandet, såsom misshandel, sexuellt utnyttjande, alkoholism eller annat missbruk. I resten av fallen är barnen tvångsomhändertagna på sådana lösa grunder som att föräldrarnas bostad är ostädad eller att föräldrarna ej vill ha sina barn på dagis etc. Den verkliga orsaken till tvångsomhändertagandet i dessa fall är dock i allmänhet en helt annan: föräldrarna har blivit osams med en socialvårdstjänsteman och denne har hämnats genom att tillse att socialnämnden hos länsrätten ansöker om och får bifall till ett tvångsomhändertagande av barnen!


Ohelig allians

Det är helt enkelt en skandal att en ohelig allians av maktberusade socialarbetare, uppdragsberoende barnpsykiatrer och penninggiriga familjehemsföräldrar har fritt fram att slå sönder väl fungerande biologiska familjer med de tragedier för föräldrar och barn som detta för med sig. När man därtill betänker att en mycket stor del av de människor som befolkar våra fängelser har vuxit upp i familjehem eller på barnhem förstår man vilken enorm skada som orsakas av alla dessa onödiga tvångsomhändertaganden och kvarhållanden av barn i familjehem.

Men det finns ytterligare en aspekt på det här problemet som är nästan ännu mer chockerande. Medan man utan grund slår sönder tusentals väl fungerande familjer genom tvångsomhändertaganden av barnen, finns det ett antal fall där ett tvångsomhändertagande verkligen vore berättigat, men där socialmyndigheterna bokstavligt talat sitter med armarna i kors och vägrar att ingripa. Ett typiskt sådant fall är det nu aktuella med den fyraårige västtyske pojken som i Sverige misshandlats till döds. Myndigheterna hade fått in flera anmälningar från högst trovärdiga personer, en del till och med i tjänsteställning, om att pojken for illa, men socialmyndigheterna hade tydligen över huvudtaget inte vidtagit några utredningar eller åtgärder alls.


Misshandlas

Därtill kommer att i en hel del av de fall där socialmyndigheterna vägrar att ingripa, trots att de fått in flera anmälningar, handlar det om barn som misshandlas eller sexuellt utnyttjas, inte av sina biologiska föräldrar utan av familjehemföräldrarna i det familjehem där socialmyndigheterna placerat barnet. Ett typiskt sådant fall är återigen Olssonfallet. Många tecken tyder på att den yngste Olssonsonen, den elvaårige Thomas Olsson, agas i det familjehem i Norrland där han fortfarande kvarhålles. Men socialmyndigheten och polisen vägrar kategoriskt att över huvudtaget befatta sig med dessa våra misstankar när vi anmäler dem.

Slutsatsen är att vad som behövs är inte alls, som Bexelius och Hedqvist föreslår, en utvidgad möjlighet att överföra vårdnaden på familjehemsföräldrarna. Vad som behövs är i stället en radikal upprensning i det träsk som tvångsomhändertagande av barn blivit och där barn blivit en bricka i spelet om familjehemsföräldrarnas ekonomiska vinning och socialvårdstjänstemännens makt.

*